Inspiration - Internationella möjligheter

Augusti 2019

Namn: Elin Ackerberg
Ålder: 26
Åkte till: Peru
Studerade: Master’s Programme in Investigative Journalism

Jag åkte till Peru för att göra en fältstudie som en del av min masteruppsats i undersökande journalistik. Jag lärde mig otroligt mycket. Samtidigt var vägen dit inte lätt, och i ärlighetens namn var inte fältstudien det heller. Men jag återkommer till det.

Första gången jag reste till Peru var 2017. Jag hade rest runt i Centralamerika med två vänner och när de åkte hem fortsatte jag på egen hand. Jag hamnade i Peru och stannade där i nästan två månader innan jag fortsatte. Jag älskade det.

Ansökan om att studera utomlands

Jag kom hem från Latinamerika ett halvår senare för att påbörja min masterutbildning vid Göteborgs Universitet. Även om jag såg fram emot den så hade jag, så som det lätt blir efter en längre resa, svårt att justera om mitt fokus till vardag i Sverige. Allt jag kunde tänka på var när och hur jag skulle kunna återvända till Sydamerika. Med det sagt tror jag inte nödvändigtvis man behöver ha upplevt ett land för att åka dit på utbyte. Tvärtom tror jag att det är ännu mer spännande och utmanande om man aldrig varit där förut. Till exempel åkte jag på en utbytestermin till Australien under min kandidatutbildning utan att veta något alls om hur det var där. Det utbytet är troligen orsaken till att jag vågade planera in en resa till Sydamerika från första början.

Jag hade alltså fastnat för Peru och allt jag kunde tänka på var hur jag skulle kunna komma tillbaka så fort som möjligt. Jag letade hela tiden efter artikelidéer som innehöll kopplingar mellan Sverige och Peru, och när jag läste om Minor Field Studies, ett stipendium för kandidat- och mastersstudenter (tyvärr endast svenska medborgare) som vill skriva sin uppsats utomlands, insåg jag att jag hade min chans.

Eftersom programmet jag studerade bara hade funnits i två år, och eftersom journalistik som fält var nytt för mig, tyckte jag att det var svårt att skriva min ansökan. Det fanns inga tidigare ansökningar kopplade till undersökande journalistik, så jag fick jag improvisera. Uppenbarligen var resultatet dåligt. Min första ansökan fick rätt tuff kritik (tillsammans med ett avslag) och i ärlighetens namn tänkte jag ge upp. Det var till och med rådet jag fick av min lärare. Men tack vare stöd och feedback från en klasskamrat hittade jag energi att skriva om mitt förslag och ansöka igen, bara några dagar efter mitt första avslag. Den här gången fick jag det.

Språk och kulturella skillander

Jag vet att språk, och rädslan för att inte tala perfekt, är en bra ursäkt för att inte studera utomlands. Min erfarenhet är att de flesta inhemska brukar bli imponerade över hur bra andra talar deras språk. På mitt första utbyte i Australien hade jag varit livrädd för att räcka upp handen eftersom jag inte ville att andra skulle höra att jag inte kunde språket perfekt. I Peru hade jag inte ens en möjlighet att smälta in, ändå kände jag mig mer bekväm i att göra fel där. Jag upplever att peruanerna uppskattar om turisterna åtminstone försöker, kanske för att många inte gör det.

Jag var på väg till en by i peruanska Amazonas för att intervjua kaffebönder. När jag tänker tillbaka inser jag att min spanska nog inte var tillräckligt bra för att fånga allt som sades under mina besök på olika kaffeplantager. Men jag fick det att funka. Jag försökte spela in allt och det jag saknade i språkkunskaper tog jag igen i entusiasm. En sak som jag hade varit rädd för var hur det skulle vara att som ung kvinna intervjua medelålders män i ett väldigt patriarkalt samhälle. Men bönderna var genuint intresserade av att möta mig. I den här byn var internationella besök ovanliga. Det visade sig att mitt huvudsakliga problem inte alls var att bli lyssnad på utan snarare att få ärliga svar från dessa hårt arbetande bönder eftersom de gjorde allt de kunde för att imponera på mig. Jag älskade mitt besök i den här lilla byn. Tyvärr fick jag inte alls ihop det material jag behövde.

Bakslag och svårigheter

Mina mest utmanande stunder var när jag inte kunde få tag på den information jag behövde till artikeln. Jag var så frustrerad över det faktum att jag inte verkade kunna få tag på en enda person att intervjua (vilket är ett ganska vanligt fenomen inom undersökande journalistik, där de flesta som du behöver tala med inte vill tala med dig). Sanningen att säga så var det den känslan jag kände mest under de två månaderna jag var i där. Jag kunde bara inte få tag på det jag behövde och jag kände mig värdelös. Som tur var hade jag stöd från två klasskamrater, varav en av dem gick igenom samma svårigheter i ett annat land. Det är bra att komma ihåg att när saker känns jobbiga utomlands – och det gör de – finns det troligtvis någon mer eller mindre bra Wi-Fi-uppkoppling inte alltför långt bort.

Så jag fick inte det material som jag behövde. Var jag besviken? Japp. Men jag ångrar inte en sekund att jag åkte. Jag gjorde allt vad jag kunde och lärde mig massor om mitt yrke. Det är så viktigt att komma ihåg att inte alla steg utanför bekvämlighetszonen är lätta. Det är vad som kommer ut av försöken som är det viktiga, oavsett om det är en briljant uppsats eller bara ett lite bättre självförtroende. I mitt fall vet jag nu att jag klarar av att genomföra ett journalistiskt projekt på mitt tredjespråk, ensam. Jag bestämde mig också för att stanna på kontinenten i ytterligare tio månader och adoptera en hund, men det var bara en bonus.

Funderar du på att studera utomlands?

Har du funderingar på att göra en utbytestermin, praktik, sommarkurs eller skriva en uppsats utomlands? Mitt råd är att du ansöker. Om du sedan blir antagen kan du bestämma dig då. Du måste inte åka om du inte vill. Fast ofta är det inte förrän vi verkligen fått en möjlighet som vi vet om vi verkligen vill ta den. Så var det för mig första gången jag ansökte om utbyte. Från att som 21-åring tänkt att jag aldrig skulle åka utomlands ensam finns det idag ingenting jag hellre gör.

Så det är mitt tips till dig. Ta första steget och ansök!

Augusti 2019

Hej! Jag heter Emil Ren. I sex månader bodde och jobbade jag som biolog på den karibiska ön Bonaire.

Jag är en 32-årig student från kandidatprogrammet i Marina vetenskaper och har just avslutat min första Erasmus+ praktik utomlands.
När jag skulle avsluta min kandidatuppsats fick jag höra talas om Erasmus+ praktik och tyckte att det var en perfekt möjlighet att få arbetslivserfarenhet inom mitt ämnesområde, marinbiologi, i ett land som jag troligen aldrig annars skulle jobba i.

Utforska en annan kultur

Jag ville också utforska en kultur som inte liknar min egen. Det är ju något man också gör när man reser, men att bo och arbeta i en annan kultur är något annorlunda eftersom det blir en så stor del av ens liv. Att bo på en plats med ett klimat som skiljer sig helt från det där jag bott hela mitt liv, där jag skulle kunna få utöva vattenrelaterade aktiviteter som dykning, snorkling och vindsurfing utan att bli kall var också ganska frestande. Men mest av allt ville jag åka någonstans där jag kunde bidra med de kunskaper jag samlat på mig under utbildningen för att skydda (och inspirera människor att ta hand om) den marina miljön, och samtidigt lära mig mer om hur livet som biolog kan te sig i verkligheten.

Jag kontaktade många olika organisationer och till slut valde jag en organisation som långsiktigt och framgångsrikt arbetat för att skydda den marina miljön. Den heter STINAPA Bonaire.

Södra Karibien

Bonaire är en liten ö i Karibiens södra delar, precis norr om Venezuela. Tillsammans med några andra karibiska öar som jag aldrig hade hört talas om (Saba och Sint Eustatius) så är Bonaire en del av Karibiska Nederländerna och sålunda en del av Nederländerna. Öarna är ändå inte en del av EU, utan räknas som ”overseas countries and territories” i EU och ”special municipalities” i Nederländerna.

Holländska och kreol

Jag vet ärligt talat fortfarande inte vad det innebär eftersom det är rätt förvirrande, men dessa öar är på olika sätt självkontrollerande men fortfarande styrda av Nederländerna. Mest påverkar det dem som bor på Bonaire. För mig som europeisk medborgare betydde det att jag inte fick samma fördelar som i andra EU-länder. Till exempel behövde jag ha ett visum för att vara på Bonaire i mer än tre månader eftersom jag inte är från Nederländerna eller USA. Ön använder inte Euro, utan US-dollar, vilket är ganska konstigt för en ö som tillhör ett europeiskt land. Det officiella språket är holländska och nästan alla pratar engelska. En stor del av befolkningen talar också det kreolska språket Papiamentu, som är en blandning av portugisiska, spanska och holländska och återspeglar de olika länder som Bonaire tillhört sedan ön först ”upptäcktes” av européerna. Naturligtvis har Bonaire varit befolkat tidigare, men idag finns nästan inga spår kvar av de inhemska folkgrupperna.

Saltberg och mangrove

Bonaire är ungefär 1,5 gånger så stort som Hisingen och har ett torrt klimat med varmt och soligt väder året runt. Det blåser nästan hela året vilket är skönt i hettan och gör ön populär bland vindsurfare. Bonaires position i södra Karibien har också den fördelen att det är nästan orkan-fritt vilket har varit väldigt lyckosamt för både natur och människor, speciellt under senare år då orkaner har drabbat de mer nordligt belägna öarna mycket hårt.

Vegetationen består av buskar, träd och massor med kaktusar som gärna sticker och river hål i både kläder och hud, och här talar jag från egna (smärtsamma) erfarenheter. Trots det är Bonaire en vacker ö med marina ekosystem som mangrove, sjögräsängar och korallrev, och vattnet har den mest underbara nyansen av turkos. Enorma dammar där vattnet avdunstar för att skapa salt täcker mycket av öns södra del. Vattnet i dessa dammar är rosa, precis som de många flamingos som bor på ön, och mellan dammarna finns det berg av skördade vita saltkristaller, vissa stora som en knytnäve, som väntar på att skeppas iväg till någon avlägsen plats. Bonaires population är ganska liten, cirka 20 000 invånare och de flesta bor i öns enda stad, Kralendijk, eller i den lilla sömniga byn Rincon.

Övervaka flora och fauna

Jag gjorde min praktik på STINAPA Bonaire, en icke-statlig nationalparksstiftelse som aktivt har skyddat naturen på och runt ön sedan 1962. Idag driver STINAPA Bonaires två nationalparker (en på land och en till havs). Den marina parken har ett av de friskaste (minst förstörda) korallreven i Karibien. Som biolog var jag med i en liten grupp som kallades Naturenheten. Den ansvarar för att övervaka flora och fauna, hantera miljöhot, kontrollera invasiva arter, lobba för miljöpolicys och regleringar och assistera i utbildningsprogram och aktiviteter som riktar sig mot Bonaires invånare.

Korallblekning

Under min praktik samlade jag på mig kunskap om och fälterfarenhet från karibiska korallrev och torrskogar. Jag deltog i vetenskapliga möten och tilldelades projektuppdrag för dessa habitat. Till exempel skapade jag en batymetrisk karta (karta över havsbotten) över potentiella platser för att sänka ett skepp för att skapa en artificiell dykplats, jämföra metoder för miljöövervakning av korallrev samt kontrollera, analysera och rapportera om korallblekning.

Jag använde satellitbilder för att övervaka Sargassotång, en slags flytande tång som är ett växande hot för grunda marina habitat i den karibiska regionen och jag deltog i kontroll av invasiva arter genom att fånga in förvildade tamgetter från nationalparken på land. Dessa getter har strövat omkring på ön sedan européerna tog dem till Bonaire för flera hundra år sedan. Det har försämrat miljön, ökat erosionen och minskat antal träd. Att minska antalet getter har visat sig vara väldigt svårt på de öar där man försökt, och på Bonaire finns det ytterligare en aspekt som försvårar; kultur. Eftersom getterna har levt på Bonaire så länge har de blivit en viktig födokälla för befolkningen. Många är starkt emot att minska antalet getter, trots att planen är att börja i en liten del av nationalparken.

Dykning

Några andra saker som jag gjorde var att organisera dyk med volontärer för att transplantera svampdjur (en slags marina varelser som fått sitt namn från sin svamplika struktur), delta i koralltransplantation och skapa dataformulär för att förbättra den vetenskapliga datainsamlingen och kunskapen – ett av dessa är ett delfin-och hajiakttagelseformulär som nu används av alla öarna i Karibiska nederländerna. Jag skrev också en artikel under titeln ”Did You Know” i den lokala tidningen där jag i lättläst format informerade om Bonaires djur och natur och varför den är viktig att vårda.

Sammantaget hade jag en fantastisk upplevelse och fick arbeta tillsammans med riktigt passionerade människor som sliter hårt varje dag för att skydda naturen på en karibisk ö som jag på sex månader kom att älska. Dessa människor, som jag är stolt över att kalla vänner, tillsammans med Bonaires vackra natur är den bästa källan till inspiration jag kunde önskat när jag nu fortsätter mitt äventyr hemma i Sverige.

Emil Ren

Augusti 2019

Ciao! Jag heter Linus Gunnarsson, jag är 24 år och gör mitt utbyte vid Università Bocconi i Milano.

Här tar jag tre juridikkurser och två kurser i management. Juridikkurserna är Intellectual Property Law, Information Technology Law och International Comparative Taxation Law. Alla kurser är väldigt roliga, och det är hög kvalitet på föreläsningarna. Managementkurserna heter Fundamentals of Organization och Sports and Business Management.

Som juriststudent vid Göteborgs universitet har man möjlighet att läsa kurser om max 15 poäng som inte är juridik, men är relaterade till ämnet. Jag tänkte att det skulle vara roligt att ta kurser inom Management, och dessutom smart inför framtiden. Dessutom älskar jag idrott, så kursen Sports and Business är fantastisk.

Varför Milano?

Jag tror frågan besvarar sig själv. Har du varit i Milano? Det är bästa stället på jorden. Att ta en cappuccino och cornetto till frukost, strosa omkring i solen, ta en aperitivo varje kväll – det blir inte bättre. Och Milano ligger nära många häftiga ställen. Jag har varit Genua, Como och Venedig, ska åka till Florence och Pisa om några veckor och planerar också att besöka Verona, Bergamo och Bologna. Dessutom tänker jag att åka till Portofino och Medelhavet innan examensperioden börjar. Och sist men inte minst – skolan är riktigt bra.

Har du upplevt några kulturella svårigheter?

Ja, massor. Jag menar, jag älskar att ta en kaffe ”to go”, men här är det ett brott. Fast jag gör det ändå. Man ska dricka sitt kaffe i en kaffebar, där man blir serverad.

En annan sak är att folk pratar så mycket och är så sociala. De säger inte bara hej. De berättar sitt livs historia.

Och så äter de så mycket. Antipasti, förrrätt, huvudrätt och dessert. Jag klarar aldrig längre än till förrätten. Och att beställa vatten till maten är ofta dyrare eller kostar lika mycket som att beställa annan dryck. Det tog lite tid för mig att inse att man äter middag klockan 22. Att gå ut är riktigt billigt, och Italienarna går ut varje dag i veckan. Klubbarna är öppna sent och entrén kostar 10 euro, men då ingår en eller två drinkar i priset.

Vad skulle du vilja säga till andra studenter som funderar på att göra utbyte?

Gör det! Göteborg och universitetsbiblioteket är kul, men det är inte lika kul som att tillbringa fem månader i Milano. Dessutom får du möjlighet att träffa så många nya människor från olika delar av världen, vilket är väldigt roligt. En sak till - ta de språkkurser du erbjuds. De är riktigt bra och gör utbytet så mycket roligare. Italienska är verkligen vackert.

Augusti 2019

Jag heter Marcus Wenne, är 26 år och studerar molekylärbiologi vid Göteborgs universitet. När jag gick min femte termin bestämde jag mig för att jag ville få nya erfarenheter, både på det personliga planet och när det gäller utbildningen. Helst i en annan del av världen. I denna text förklarar jag hur jag bestämde vart jag ville åka, hur jag upplevde mitt utbyte, och vad jag tog med mig hem.

Varför åka till landet med miljontals spindlar??

När jag började leta efter länder att göra utbyte i blev jag en aning överväldigad. Göteborgs universitet har avtal med universitet i flertalet länder på nästan alla kontinenter. Skulle jag åka någonstans nära, till ett land som liknade Sverige, som Norge? Eller någonstans lite mer olikt och längre bort, som Österrike? Eller till ett varmt och exotiskt ställe med en annan kultur, som Indien? Det var ett svårt val, så jag var tvungen att tänka igenom vad jag ville få ut av mitt utbyte.

Jag bestämde mig för att jag ville åka till ett engelskspråkigt land, som var teknologiskt avancerat (molekylärbiologi kräver mycket pengar, resurser och teknologi) och med en fantastisk miljö eftersom jag är både äventyrare och naturälskare. Trots att det pirrade när jag undersökte alla fantastiska platser som fanns att välja på, var den viktigaste faktorn att utbytet inte skulle ha negativ påverkan på min utbildning. Jag ville inte missa något viktigt, eller få en sämre utbildning jämfört med den som mina klasskamrater hemma skulle få. Det visade sig att Australien var landet som matchade alla mina kriterier, och Melbourne var en stor stad med bra universitet, massor med spännande kultur och intressant natur i närheten, som kängurur och rev. Jag bestämde mig för att ansöka och antogs till La Trobe University, och jag åkte.

Melbourne – mat, kultur och pingviner

Efter några veckor i Melbourne insåg jag att jag inte skulle få uppleva särskilt många kulturkrockar (fast en var att de har drive-in butiker för alkohol). Om jag ska beskriva australiensisk kultur med en ekvation blir det: australisk kultur = amerikansk kultur + brittisk kultur + chill. Alla (eller nästan alla) var trevliga, vänliga och hjälpsamma. Jag hade många spännande och roliga upplevelser. Två gånger åkte jag och några vänner till en marknad med matstånd från hela världen; pizza, soppa i skål gjord av bröd, grekisk grillmat, thailändska nudlar och afrikanska grytor. Den mest minnesvärda händelsen jag hade i staden måste ändå vara när vi en kväll åkte till en pir (inne i stan) och såg dvärgpingviner komma hem efter en hel dags jagande i bukten.

Studierna i Australien förbättrade min utbildning

När jag först kom till La Trobe University var det i ärlighetens namn en del som jag inte visste om det australiensiska utbildningssystemet. Hur många timmar per dag var lektioner? Hur mycket labb? Hur formellt är det, behöver jag tilltala föreläsare med titel? Den sista frågan var snabbt avklarat när en professor svarade ett av mina mail med en smiley. Och inne på hans kontor visade det sig finnas en midjehög uppblåsbar Milka-kossa (Schweizisk choklad) som lätt satte i gång samtalet.

Jag tog två kurser (15 hp per styck) samtidigt och hade ungefär dubbelt så mycket lektioner och fyra gånger så mycket labbtid som på Göteborgs universitet. Det kan verka mycket, men det var väldigt välstrukturerat och jag kände mig aldrig överväldigad eller som att jag inte hade tid att göra mina uppgifter (då var det ändå ganska många uppgifter). Jag tycket det var roligt att lära mig allt nytt!

En av de bästa sakerna med utbildningen var universitets fokus på anställningsbarhet. Vi hade många gästföreläsare från olika företag, som till exempel Illumina och Monsanto. De berättade bland annat om sina företag och om intressant teknologi som de använde. En annan sak som jag inte visste innan jag började var att det fanns ett enormt vetenskapscentrum för bioteknik som kallas AgriBio, precis bredvid universitet. Där hade vi labbklasser fem timmar i veckan på en kurs. Vi jobbade i ett riktigt labb, med ett riktigt projekt och toppmodern utrustning. Labbklasserna var troligen några av de mest givande jag har gjort under min utbildning. Jag var tvungen att använda mycket analytiskt tänkande, och fick tillgång till utrustning som jag aldrig skulle fått chansen att använda under en labblektion vid Göteborgs universitet.

Jag fick mitt naturäventyr!

Trots att fokus låg på utbildning och att studietakten var högre vid La Trobe hade jag ändå tid för en del oförglömliga naturupplevelser. Jag tog bilden med papegojorna fem minuter från mitt boende. Sköldpaddan är fotograferad på en tredagars dykning vid Stora barriärrevet, och wallabyn åt blommor i ett drömlikt naturreservat några timmars bilkörning från Melboure. Jag var i reservatet några dagar med Dive La Trobe, universitetes dykklubb. Vi fick några oförglömliga dyk-och vandringsupplevelser på den resan.

Min häftigaste upplevelse var på botten av Melbourne Bay

En av de mest minnesvärda upplevelserna i Australien var med Dive La Trobe. Vi började dagen med att dyka vid ett mjukt korallrev i bukten, efter det hade vi lunch och fyllde på våra tuber. Nästa dyk var på en ubåt från första världskriget, trettio meter ner i grumligt vatten. Det var ett av de häftigaste dyken i mitt liv. Att sväva genom en mörk, ihålig metallcigarr på trettio meters djup. Det enda ljuset kom från våra ficklampor och hål här och var i skrovet. Allt annat var beckmörkt. Efteråt snorklade vi med sälar som hade tagit över en övergiven fyr mitt i bukten. Det var en oförglömlig mix av revdyk och vrakdyk. Kombinationen med de lekfulla sälarna gjorde det till en av mina bästa dagar under utbytet. 

Vad tog jag med mig hem från Australien?

När jag lämnade Melbourne var det soligt och trettio plusgrader. När jag landade i Göteborg var det så nära snöstorm det kan bli. Jag tog bussen hem i shorts (och fick många blickar från frysande svenskar) och var lycklig att få träffa min flickvän och mina husdjur igen. Jag uppskattade snön, såg tillbaka på mitt utbyte och kände mig lycklig över de fyra månader som gått. Jag fick upplevelserna som jag längtat efter. Jag fick dyka i Stora barriärrevet, och i en ubåt. Jag hade sett kängurur, papegojor och många andra underliga djur och annat spännande. Trots alla äventyr fick det ingen negativ påverkan på utbildningen alls. Faktiskt tror jag att det blev tvärtom. Jag lärde mig många saker som jag inte skulle lärt mig på Göteborgs universitet. I Göteborg finns inte alla de kurser jag ville gå, vilket ju gäller för La Trobe och vilket annat universitet som helst för den delen. Men jag kunde ta de bästa delarna från båda universiteten och kombinera dem. Det är som att ha en pizza från Italien, Kebab från Turkiet och pommes frites från Belgien. De är goda var för sig, men om man kombinerar dem skapar man den bästa maträtten nånsin; kebabpizza toppad med pommes.
Jag rekommenderar dig, som läser denna berättelse, att se vilken kebabpizza med pommes som skulle kunna bli din!

Markus Wenne

Augusti 2019

Jag heter Desirée Elveljung och är en 22-årig utbytesstudent från Göteborgs universitet som i skrivande stund bor i Tokyo, Japan.

I början av 2018 ansökte jag om att studera utomlands som en del av min utbildning. Själva ansökan var en hektisk process, men resultatet var värt det; jag var lycklig och lättad över att bli antagen till International Christian University (ICU), som ligger fyrtio minuter väster om centrala Tokyo.
Hemma i Sverige är jag I full fart med att studera japanska och engelska. Samtidigt som jag ansökte till utbytet skrev jag färdigt min kandidatuppsats i engelsk lingvistik.

Universitet som fokuserar på globalisering

Det här året utomlands är en del av min utbildning i japanska, och mitt värduniversitet var ett perfekt val för det. ICU är ett universitet som fokuserar på globalisering; de erbjuder omfattande kurser för både japanska och engelskspråkiga studenter. Eftersom deras utbildning i japanska matchar den på Göteborgs universitet känner jag mig trygg i att jag får ut det mesta av min examen i japanska här i Japan.

Utmaning

Naturligtvis finns det många andra orsaker till att jag valde att göra ett utbyte. Framför allt ville jag utmana mig själv. Jag hade hört från andra utbytesstudenter att det skulle bli en givande upplevelse. Jag har rest ensam tidigare och visste att jag skulle tvingas fatta egna beslut, vara oberoende, göra misstag och troligen känna mig deprimerad och rädd ibland, men jag var redo för allt det. Det är ändå Japan – ett land som jag har varit intresserad av sedan tioårsåldern. Först var det anime, sen japansk musik, sen japansk historia… Och så slutligen språket. Jag har drömt om att lära mig japanska sen barndomen och har längtat många år efter det här utbytet, så 2018 bestämde jag att det var dags.

Varje dag känns som ett nytt äventyr

När jag ansökte fanns det många universitet i Japan att välja mellan, men bland Osaka, Okinawa och Tokyo var Tokyo alltid mitt förstahandsval. Jag ville till en stad som erbjöd en helt ny miljö och olika sorters äventyr. Jag ville också att det skulle finnas en storstads bekvämligheter, till exempel möjligheten att kunna flyga hem eller någon annanstans så lätt som möjligt.

Som väntat var det ett bra val; Tokyo är en imponerande stad som drastiskt förändrar sig beroende på var du befinner dig. I Shibuya får du ett område med högt tempo, neonskyltar och reklam överallt, medan Asakusa är ett område där du får känna av Tokyos historia. Varje dag känns som en ny erfarenhet – även om det bara är ännu en partykväll med dina vänner.

Shibuya Halloween Party

Mina vänner har varit den bästa delen av utbytet. När vi berättar för varandra om våra liv före Japan är vi överens om hur vanligt och oförändrat livet kan vara hemma, och hur rädda vi var för att prova på nya saker. Vi är olika personer från olika delar av världen, men under det här året har vi växt tillsammans. Och vi har haft några galna upplevelser ihop. På Halloween åkte vi till det kända Shibuya Halloween Party där folk klär ut sig och strövar omkring på Shibuyas gator. Det var så trångt att vi knappt kunde röra oss, och det var en av mina mest minnesvärda kvällar ute.

Boendet

Något som kan vara utmanande är boendesituationen. Jag har en egen lägenhet hemma, och att flytta från den till en byggnad fylld med sextio personer har varit en upplevelse i sig. Att behöva dela utrymme och träffa folk precis utanför dörren skiljer sig rätt mycket från att ha ett stilla lägenhetsliv. Ibland vill man ha total tystnad och ibland vill man ha saker på sitt eget sätt. Att bo i studentboende lär dig den hårda vägen att det inte alltid går att få det så. Men att bo så här är också en av de största delarna av mitt utbyte. Att ha vänner precis nedanför trappan, ta del av festligheter i korridoren och att vara del av en gemenskap har gjort min vistelse så mycket mer värdefull. I mitt studentboende – Global House – blandas japaner med utbytesstudenter så att det alltid ska finnas möjlighet att öva japanska.

Naturen

En annan fantastisk upplevelse har varit att upptäcka den japanska naturen. I november besteg jag Mount Takao (599m) med två vänner från ICU. Det är lätt att ta sig från Tokyo och ICU Campus till Mount Takao. Utsikten var fantastisk tack vare alla höstfärger och från toppen kunde vi se Mount Fuji. Det finns få berg som är så imponerande och vackra som Fuji. Utsikten fick mig att äntligen inse att jag faktiskt befinner mig i Japan.

Kulturella skillander

Jag har lärt mig en del om kulturella skillnader mellan Sverige och Japan. Korrekt sopsortering är viktigt, att prata i telefon på kommunala transportmedel är ett inte okej, och ibland pratar toaletterna med dig. Ibland blir du välkomnad av en robot när du ska gå på restaurang. Att veta hur man bugar och säger ”sumimasen” (som betyder ”ursäkta”) är viktig kunskap. Som bosatt i landet har jag haft möjligheten att uppleva många olika sidor av den japanska kulturen, både bra och dåliga. Jag uppskattar alla dessa upplevelser, eftersom utbytesmöjligheten har gett mig möjligheten att förstå Japan och Tokyo på ett närmare och mer realistiskt sätt, jämfört med genom en vecko-upplevelse.

Bara åk!

Jag vet att många studenter säger samma sak och att det blir tjatigt, men om du funderar på att åka på utbyte – åk! Du kommer inte ångra det. Jag förstår nu vad de menade när de sade det. Min upplevelse hittills har varit bättre än jag kunde önskat. Naturligtvis har det inte varit perfekt hela vägen igenom, men det är en oförglömlig upplevelse, fylld med minnen som kommer ligga nära om hjärtat.

Genom det här utbytet har jag utvecklats som person, fått vänner från olika delar av världen, förstärkt mina kunskaper i japanska, till och med funnit kärleken. Jag tror att det särskilt för språkstudenter är en givande upplevelse. Inget är bättre än att befinna sig i landet och tvingas tala och lyssna.

Om du funderar på Japan ska du vara medveten om att det är land som skiljer sig från ditt eget. Var också medveten om att det är viktigt att följa reglerna här – respektfullhet är nyckeln till detta land. Med det sagt – japanerna bits inte. De är öppna och välkomna om du vill prata eller behöver hjälp. Om inte annat, besök landet för den fantastiska maten.

Bara åk, du kommer inte ångra det!

Desirée Elveljung