Ljuva examenstider!
Hundratals studenter har nu tagit examen vid Sahlgrenska akademin. För många väntar yrkeslivet, för andra fortsatta studier eller forskning – men för alla börjar nu ett nytt kapitel.
Sahlgrenska akademin gratulerar alla nyexaminerade studenter och önskar er lycka till i yrkeslivet! Ni behövs!
Det har varit dagar fyllda av musik, applåder, högtidliga tal och firande med familj och vänner. Men framför allt har det varit studenternas dagar – dagar då år av arbete och engagemang har fått sitt kvitto, och då framtiden plötsligt känns väldigt nära.
Mycket känslor
En särskilt betydelsefull milstolpe nåddes när den sista kullen från det tidigare läkarprogrammet tog examen. I Göteborgs universitets aula tog 129 studenter emot sina diplom efter elva terminers studier. När trumpetfanfaren klingade ut och de lämnade ceremonin bakom sig var de inte längre läkarstudenter – de var läkare.
– Det har gått jättefort och jättelångsamt på samma gång. Det är mycket känslor. Jättekul att det är klart men också lite läskigt och lite jobbigt att alla ska skiljas åt. Detta har ändå varit en trygg punkt, säger Frida.
För många väntar nu nästa steg direkt. Frida börjar sin forskar-AT vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset där hon ska kombinera kliniskt arbete med forskning om leversjukdomar.
Drömmer om att forska
Även för de nyexaminerade biomedicinska analytikerna präglades examensdagen av både stolthet och framtidstro.
– När jag började utbildningen fanns det många saker som kändes så svåra att jag inte ens kunde föreställa mig att jag skulle förstå dem. Nu står jag här med en dröm om att fortsätta inom forskningen, säger Nur.
För Elsa väntar arbetslivet redan runt hörnet. Hon börjar arbeta på bakteriologen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset och ser samtidigt möjligheter att längre fram fortsätta utvecklas inom molekylär diagnostik.
Givande utbildning
Logopedprogrammets examenshögtid fyllde universitetets aula med musik, glädje och förväntan. Efter fyra års studier var det dags för diplomutdelning och firande.
– Det känns roligt att vi nu tar examen. Det har varit en både givande och utmanande utbildning och nu är vi redo för nästa steg, säger Andrea.
För Andrea väntar nu forskarstudier inom specialpedagogik med fokus på insatser för äldre barn med dyslexi.
”Våga ta nästa steg”
Även årets audionomer lämnar universitetet med goda framtidsutsikter. Behovet av hörselvård ökar och den kompetens som audionomer har är efterfrågad.
Under examenshögtiden uppmuntrade läraren Milijana Malmberg studenterna att våga blicka framåt:
– Du behöver inte ha hela planen klar just idag, bara våga ta nästa steg.
Och kanske fångar just de orden något av känslan som präglat vårens examenshögtider.
Fantastiska lärare
De nyblivna sjuksköterskorna och röntgensjuksköterskorna firades traditionsenligt i Annedalskyrkan med rosor, högtidlig musik och varma tal. För dem väntar nu ett yrkesliv där de redan från första arbetsdagen kommer att göra skillnad för patienter och anhöriga.
För studenterna på kompletteringsutbildningen för sjuksköterskor med examen från länder utanför EU och EES innebär examen att de nu kan arbeta som sjuksköterskor i Sverige.
Muhannad, som utbildade sig till anestesisjuksköterska i Irak, börjar redan nästa vecka arbeta på akutvårdsavdelningen vid Helsingborgs lasarett.
– Det bästa med utbildningen har varit de fantastiska lärarna. De har varit så otroligt hjälpsamma och stöttande, säger han.
Vanesa, som fick sin sjuksköterskeutbildning i Kosovo, ser nu fram emot att börja arbeta på kirurgavdelningen vid sjukhuset i Halmstad.
Även specialistsjuksköterskor med inriktning mot hälso- och sjukvård för barn och ungdomar firade examen under våren och tar nu med sig sin specialistkompetens ut i vården.
Fantastiskt men vemodigt
Bland de nyexaminerade dietisterna väntar både arbete och fortsatta studier. Evelina har redan fått arbete som dietist vid Skaraborgs sjukhus i Skövde.
– Det känns fantastiskt att ta examen, men också vemodigt. Jag kommer sakna klassen, säger hon.
För Zenaida väntar i stället fortsatta studier med sikte på en framtida forskarkarriär.
Gemensamt för årets examenshögtider är känslan av att något avslutas samtidigt som något nytt tar sin början. Bakom varje diplom finns år av målmedvetet arbete, sena kvällar, nya vänskaper och en växande professionell identitet.
Tilda Molin var den student som fick uppdraget att hålla examenstalet till klassen på läkarnas högtidsdag. Dagen när 129 studenter gick in i universitetets historiska aula – och en stund senare gick ut som läkare med diplom i handen.
Så här sa Tilda:
Kära klass. Bästa framtida kollegor. Här sitter vi nu i Vasaulan (efter många om och men) – för att ta vår läkarexamen.
Det här är en dag som vi alla vetat, eller åtminstone hoppats på, någon gång skulle komma, men som alltid legat så otroligt långt fram i tiden, att idén av att faktiskt ta examen, få sitt diplom, skaka Anne Uvs ljuva hand – det har känts så abstrakt, så overkligt. Men det som en gång var ett avlägset mål blev en nedräkning. Och sen nu plötsligt från ingenstans är dagen här. Dagen vi jobbat mot i 5,5 år. Dagen som markerar ett avslut på ett kapitel och början på ett annat. Dagen då vi lägger titeln “läkarstudent” bakom oss.
För ja, under vår långa, ambitiösa och prövande utbildning har vi blivit drillade i flera saker. Vi har från start varit illa tvungna att bli experter på så kallad akademisk korvstoppning. Vi har tvingats rita upp aminosyror, memorerat varenda liten cytokin i immunsystemet, lärt oss att rabbla citronsyracykeln och uttala alfa-ketoglutaratdehydrogenas. Men det finns faktiskt saker som vi kommer ihåg också. Vi kommer aldrig någonsin glömma att ta ett glukos i vårt ABCDE, vi kan leverera en sexig SBAR och vi är framförallt ofantligt duktiga på att sitta tyst och fint på en pall i ett hörn utan att störa vår handledare.
Och jag vet inte om ni är medvetna om det – men det är ju faktiskt den sista gången som detta examenstal hålls. Den har ni aldrig hört förr va?
För det som varje ny föreläsare så gärna påmint oss om är just det, att vi är den sista kullen på det gamla läkarprogrammet. De sista som ska ut och göra AT. De sista att gå igenom programmet ”så som det alltid har varit”.
Samtidigt har vi verkligen inte fått genomgå programmet ”så som det alltid har varit”. Vi har behövt dela rampljuset med det nya läkarprogrammet – och likt ett barn som får ett yngre syskon de inte riktigt ville ha, har vi snällt och fint fått dela tillvaron med det här nya lilla spännande tillskottet till universitetsfamiljen.
Vår resa började inte heller helt utan anmärkning. Vi befann oss mitt i en pandemi och sågs i något zoom-möte där ingen förutom Erik Attrell hade profilbild, vår inspark bestod av att spela spel i Discord och vi tuggade oss igenom inspelade föreläsningar dagarna i ända.
Sen det där första zoom-mötet år 2021 har vi tagit oss genom 23 tentor, 12 muntor och ett oräkneligt antal stela tystnader när kursledningen efterfrågat kursrepresentanter. Ja, “tysta klassen” har ju varit ett smått pinsamt men ack så allmänt vedertaget smeknamn för vår kära kära klass. Som sagt: vi är duktiga på mycket, och att skapa stela tystnader är inget undantag.
Utöver tystnader i klassrum har vår studietid innefattat ett flertal ytterligare skräckmoment. Min personliga topp 3 består av patologimuntan, kirurgimuntan och MCB med Ingela Parmryd – utan inbördes ordning. Vi har övervunnit många utmaningar, och när vi nu faktiskt står här idag på mållinjen och blickar tillbaka på de 5,5 år av fantastiska minnen, med inslag av akademiskt trauma, vi genomgått tycker jag att det är svårt att begripa att det inte finns någon nästa termin. Nu börjar nästa kapitel. Ett kapitel utan pressen att aldrig få kugga tentor utan att trilla ner X antal terminer. Ett kapitel av att förklara att en nyexad läkare inte är detsamma som en allmänläkare. Ett kapitel i jakten på en läkarlegitimation.
Vi har valt en otrolig yrkesbana. Ett yrke som många, och vi själva en gång i tiden, bara kunde drömma om. Vi har i vår yrkesroll möjligheten att verkligen hjälpa människor, göra skillnad i människors liv, jobba var vi vill i hela världen, och samtidigt få gå runt på jobbet i pyjamas och foppatofflor.
Så tack till alla föreläsare och handledare som lett oss genom resans gång, alla anhöriga som agerat mentalt stöd när kortisolnivåerna skjutit i höjden, men framförallt får vi aldrig glömma att tacka oss själva – vi har gjort jobbet, vi har gjort en otrolig prestation, vi har klarat det.
TACK!